Landskapsbloggen

Skog och mark; vad är vad?

av Kelvin Ekeland, etnobiolog, landskapshistoriker, författare och debattör. Tidigare verksam i Skogsvårdsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket.

Jag är född i skogen och har hittills aldrig tvekat om vad skog egentligen är. Jag har alltid vetat. På dagens språk kan min åsikt sammanfattas: skog bildar livsmiljöer för en mångfald av olika organismer. Den är också grundval för föda och förnybart råmaterial samt bas för kulturmiljö, sociala värden och livskraft.

När jag 1963 fick ett visst ansvar för naturvård på Skogsvårdsstyrelsen i Kronoberg (bland annat placerades jag i länets naturvårdsråd) frågade jag dock det nya Naturvårdsverket vad ”natur” var och fick ett koncist och bra svar. Allmänna bestämningar kan vara nyttiga. På senaste tid har jag hittat en del av vad jag kan se som alternativa eller perspektivlösa sanningar då skogspolitik diskuteras. Skog är Sveriges viktigaste landskapstyp och tar upp mer än hälften av landarealen. Gränsen mellan skog och inägor är landskapets viktigaste karaktärsdanare. Min skog är förvanskad. Dags att fråga de myndiga igen. Jag har därför bett olika berörda definiera sin skog. Det verkar till stor del torftigt och tomt. Kanske ska man ändå försöka förstå bakgrunden och vilka syften olika definitioner bygger på? Är man i vissa fall bekväm, sniken, okunnig, intrigant?

NILS kom först

NILS är Nationell Inventering av Landskapet i Sverige. Det är ett program för övervakning av landskapsdata och finansieras huvudsakligen av Naturvårdsverket, NV. Uppdraget att genomföra Nils är lagt till SLU i Umeå. Nils tycker jag får stå också för definitionen i SLU och NV. Forskare och beslutsfattare tar emot rapporterna. NV har haft det besvärligt. För tio år sedan var jag, som exempel, med i en grupp inför en handbok åt NV för skötsel av skyddad barrskog. I ett inledande kapitel föreslog jag att innan man avgjorde vårdform skulle man analysera vad som gett skogen de värden man ville skydda. Kravet ledde till att handboken lades på is och NV förklarade att en skötselstrategi först skulle utarbetas.

Den svenska naturvårdsmodellen för skog arbetar med tre idéer:

  1. formella avsättningar där staten fattar beslut om exempelvis naturreservat och ersätter skogsägaren för ekonomisk skada,
  2. skogsägarnas frivilliga avsättningar, och
  3. vardagshänsynen vid all skötsel i skogen.

Skogsägare är olika och en del accepterar att staten löser in marken för att göra reservat. Andra vill äga en bit av jorden och sköta sin skog, inte minst den som är ärvd i många led, Ägandet kan då mycket väl kvarstå med de inskränkningar i brukande som behövs för långsiktigt säkerställande av värden. Intrångsersättning är då naturlig.

I dag definierar NILS skogsmark som ett markområde med mer än 10 % krontäckning och där träden kan nå minst 5 meters medelhöjd. Detta avser potential snarare än faktiskt tillstånd. Produktiv skogsmark är, till skillnad från impediment, mark som kan producera i genomsnitt minst 1 m3 skog per hektar och år. Ingen annan huvudsaklig markanvändning ska förekomma. Denna kategori anges alltså vid till exempel kalhygge men inte för betesmarker.

Det senare synsättet är försåtligt. Hur utbredd är NILS:s definition? Akademijägmästare
Birgitta Naumburg, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien fick frågan. Hon förklarade att KSLA inte har en egen definition av skog utan följer FAO:s definition av skog, dvs. ett område som är större än 0,5 hektar, bevuxet med träd som kan bli minst fem meter höga och trädkronorna täcka minst tio procent av ytan. Kliniskt och inte mindre torftigt.

Skogs- och Lantbruksakademien

Kongl. Svenska Landtbruks-Academien” invigdes 1813 av senare kung Karl XIV Johan. För att markera skogsbrukets betydelse fick akademien 1956 beteckningen Skogs- och Lantbruksakademien. FN-organet FAO:s mål är att skog sköts hållbart så kommande generationer har tillgång till viktiga produkter och tjänster. FAO ger experthjälp, agerar som neutral mötesplats och är en trovärdig kunskapskälla om skogar. Man frågar ändå hur bra mål nås när definitionen är diffus?

Skogsstyrelsen

Så kom turen till min tidigare arbetsmottagare. Skogsstyrelsens strateg Erik Sollander förklarar att för myndigheten är skog inte legalt definierat. Det innebär att begreppet har ungefär samma lösa innebörd som nästan alla andra ord i språket. Man har i lagen valt att inte förtäta begreppet ”skog”, vilket både kan vara mark och själva skogen, det vill säga träden. Däremot finns andra begrepp som är juridiskt definierade och som kopplar starkt till begreppet skog. Begreppen definieras i Skogsvårdslagen. Det är: Skogsmark, Produktiv skogsmark, Skogligt impediment, Improduktiv skogsmark och Träd- och buskmark.

Valet är således att koncentrera sig på markrelaterade begrepp. Det betyder att man ser begreppen som viktiga för lagens användning. Till lagrummen finns dessutom allmänna råd som syftar till att underlätta en likvärdig tillämpning av paragraferna.

  • Skogsvårdslagens gripbara begrepp skiljer sig från FAO: mark inom ett sammanhängande område där träden har en höjd av mer än fem meter och där träd har en kronslutenhet av mer än tio procent eller har förutsättningar att nå denna höjd och kronslutenhet utan produktionshöjande åtgärder.
  • Så kommer begränsningen av skogsmark – dit räknas inte: sådana områden där marken i väsentlig utsträckning används för jordbruksändamål, hör till byggnader eller anläggningar eller används för annat ändamål än att tillgodose intressen som kan hänföras till träden och vegetationen.

Lagens begränsning är lika försåtlig som tidigare i FAO. Det rikt nyanserade begreppet utmark (med synonymen ärjemark) sätts indirekt i fråga. Historien förtigs. Får tamdjur beta på skogsmark? Utmark ansluter till multiple use så som det används för USA:s nationella skogar. Man syftar i USA på samordnad hantering av många olika resurser där var och en brukas utan försämring av den totala nyttan. I en utmark betonas mångfalden till skillnad från i en produktiv skogsmark där trä som substrat är det värde som framhävs. Utmark ger även upplevelser och rekreativa värden med djur, som ger tillfälle till jakt och fiske samt foder och mark för boskap. Agroforestry är ett annat begrepp med koppling till utmark. I Sverige är agroforestry inte så ofta använt. Historiskt sett har det förekommit mer än idag, exempel är traditionellt skogsbete med lantdjur eller renskötsel.

Naturskyddsföreningen

Från Jan Terstad hos Naturskyddsföreningen, SNF, får jag välformulerade dokument som visar att man har en tolkning som liknar skogsstyrelsens och att miljömålen betyder mycket för föreningens attityd till skog. Profilen är självsäker och sofistikerad. Samtidigt meddelar kampanjorganisationen Skiftet att den organiserar demonstrationer mot skövlingsbolagen med unga aktivister som får uppbackning av Naturskyddsföreningen, Greenpeace, Jordens Vänner och Skydda Skogen.

CBM 2014 CBM 2014

Föreningen Skogen

Den ärevördiga Föreningen Skogen har i mer än hundra år verkat för bättre skogar och vill använda skogen bättre. Där säger direktör Bengt Ek att man hyllar Terminologicentrums formulering att skog är skogsmark jämte därpå befintliga träd (ståndskog) samt övrig vegetation och fauna. Han tillägger att historiskt har det säkert varierat vad föreningens medlemmar syftat på. Föreningens arbete har ofta varit inriktat på virket, jakten och djurlivet.

LRF Skogsägarna

Sven-Erik Hammar från LRF Skogsägarna meddelar att hans organisation tillämpar §2 i SVL. Dit hör passusen: som skogsmark anses inte områden där marken i väsentlig utsträckning används för jordbruksändamål eller hör till byggnader som används för annat ändamål än att tillgodose intressen som kan hänföras till träden och vegetationen. Det hindrar honom inte från att ha fjällkor i sitt timrade ”fjös” från 1880 hemma på gården och där låta Erika Enkell dem gå på för trakten (nordvästra Jämtland) sedvanligt bete och göra ost av mjölken. Djurhållningen hänför han självklart till vegetationen. Han är född fjällbonde.

En ny skogslag är aviserad. I den borde tydligt anges definitioner såväl för produktiv skogsmark med den nuvarande skogens synsätt, som för den skogsmark där även fäbodbruk och rennäring kan förekomma. I sammanhanget är Skogsstyrelsens uttalande i SOU 2003:116 intressant: Resultatet visar att skogsbetesmarkerna utöver det mycket stora kulturhistoriska värdet också har ett mycket stort värde från biologisk mångfaldssynpunkt. Skogsbetets betydelse från angivna synpunkter är så stor att alla åtgärder som försvårar en kvantitativ ökning och kvalitativ förbättring bör undvikas. Detsamma gäller för vårt lands fäbodmiljöer.

Certifiering och nyckelbiotoper

Skogscertifiering drivs av olika organisationer. I Sverige är cirka hälften av skogsmarken FSC-certifierad. Bland markägarna finns de stora skogsbolagen, några av svenska kyrkans stift, kommuner och flera mindre markägare. I FSC-certifierade skogar ställs bland annat krav på att urbefolkningars rättigheter respekteras. Certifieringen innebär att en skogsägare åtar sig att anpassa skogsbruket efter organisationens särskilda regler. Dessa gäller bland annat hur man bedriver skogsbruk, vilken hänsyn som tas till miljön och villkoren för dem som arbetar inom skogsbruket. Skogen ger råvara för en rad produkter. Tillväxten styr klimatnyttan. Illvilliga antyder att märkningen ändå är en grönmålning av oacceptabla skogsbruksmetoder. Certifieringen är ett frivilligt avtal och Skogsstyrelsen har som myndighet ingen del i certifieringsarbetet.

Nyckelbiotoper är däremot ett begrepp skapat av Skogsstyrelsen. Definitionen är ett område som från en samlad bedömning av biotopens struktur, artinnehåll, historik och fysiska miljö idag har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna. Där finns eller kan förväntas finnas rödlistade arter. Generaldirektör Herman Sundqvist tycker frågan om nyckelbiotoper är viktig för många. Skogsstyrelsen borde ha varit tydligare. Han beklagar och vill skynda på metodutvecklingen.

Nyckelbiotoper har inget automatiskt formellt skydd, men de har i stället ett starkt skydd i det frivilliga certifieringssystemet och certifierade företag har åtagit sig att inte köpa virke från nyckelbiotoper som avverkats i strid med ambitionerna. I normalfallet ska nyckelbiotoper inte avverkas. Ibland behöver nyckelbiotoperna dock skötas för att stärka eller bevara värden, till exempel när man avverkar ”naturvärdes-triviala” granar så att mer värdefulla lövträd inte konkurreras ut av granarna. Enstaka nyckelbiotoper anmäls därför av formella skäl till så kallad föryngringsavverkning.

Förpliktelser och behov

Idag anses skogsbranschen, bland annat genom certifieringen, ha en kollektiv förpliktelse för ett skogsbruk som också går utom lagens krav. Skog och skogsmark är ändå en arena för en maktkamp där näringslivets stofila stroppar med nedärvd förmätenhet möter sturiga stridstuppar med åsikter som bygger på ideologisk glöd. Extrema lidelser ges större vikt än gängse rättsprinciper och den av riksdag och regering fastlagda skogspolitiken. Missförståelseinstinkten är frapperande. Särskilt tråkigt är när etablerade organisationer för naturskydd inte ser sitt ansvar utan i det fördolda underblåser fanatisk naturfundamentalism och främjar djup agrarhistorisk kunskapsbrist.

Det måste gå att i en ny skogslag göra tydligt vem som har ansvar för olika åtgärder inklusive rapporter om avverkning. Markägarnas rätt att avtala ska vara grundläggande. Rätten att bruka sin mark, och rätten att gottgöras ekonomiskt när det allmänna med tvång inskränker bruket är given. Kollektiv är viktiga och innefattar fler än de mest högljudda.

Tuvstarr

 

————————————————

Tidigare blogginlägg

Älgköttets värde — och kött från utmarker och fäbodar

av Kelvin Ekeland, etnobiolog, landskapshistoriker, författare och debattör. Tidigare verksam i Skogsvårdsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket.

Det finns en debatt där älgköttets miljövänlighet sätts i fråga. En överblick önskas där älgens skador på skogen också vägs in; enligt Riksskogstaxeringen orsakar älgen en förlorad produktion på 1 miljon kubikmeter per år. Det brister också i forskningen om klimatavtryck av vilt och jakt. Jag vill peka på att Världsnaturfonden, WWF, enbart rekommenderar viltkött som alternativ till det kött som saluförs idag. Men viltkött saluförs inte.

Älg

Traditionellt har vi i åtskilliga tusen r fått kött och mjölk från tamdjur på naturbeten i stora hagar med löv- och barrträd eller i skog på ohägnad utmark. De behövde bara grovfoder. Traditionen gällde hela den tid vi haft kreatur fram till för ungefär ett halvsekel sedan. Då gav ny teknik, billig energi och andra förmånliga tillskott utsikter till högre produktion på mindre ytor. Tillfällena att öka avkastningen sågs som oändliga. Kvantitet blev ett mål och många ville vara med och dela vinsten. Liberalismens tro att produktion och evig tillväxt inte kan begränsas genom förstöring av råvaror är livsfarlig. Energi kan förvisso inte förbrukas, men väl göras oåtkomlig. Det är denna produktion WWF fördömer.

I mer än tusen år har vi framställt kött och mjölk utan tillskottsvaror. Det bästa, för kulturlandskapets mångfald och för vår självförsörjningsgrad i händelse av avspärrning, är den traditionella metoden. Då förloras visserligen kommersen med insatsvaror men i gengäld ökar småföretagande och arbetstillfällen. I det valet ryms också biobränslen, bär, svamp och besök.

Utmarkskor

Föreningen Sveriges fäbodbrukare, FSF, hävdar fäbodbruket som lokalt samhälle och fäbodbrukarna som bärare av traditionell kunskap, traditioner och sedvänjor som det behandlas och omfattas av konventionen om biologisk mångfald (CBD), artiklarna 8j och 10c. Detta gäller alltså analogt med rennäringen, liksom för flera andra kategorier småskaliga förvaltare och bärare av landsbygdens levande genuina kulturarv, vilket också bekräftats genom bland annat miljömålspropositionen 2004/05:150 och betänkande MJU 005/06:MJU3, liksom i national rapportering till CBD. Utifrån detta är det rimligt och önskvärt att dessa motsvarande verksamheter beaktas och behandlas generellt likartat i skogliga sammanhang.

Jag förstår inte varför WWF inte förordar andra sätt att producera vårt kött på ifall detta gynnar miljön. Vad är fel i att använda traditionella utmarksbruk, som fäbodkultur, i ett agroforestrysystem och under ordnade former producera kött och mjölk i en miljö som WWF tycker är så bra att de förordar föda från den? Min idé är att WWF välsignar den ekonomiska och ekologiska nytta bovina produkter från skogen för med sig som bieffekt. Kor och trä kan samsas och öka utbytet.

Jag har sett Po Tidholms debattprogram ”Resten av Sverige”. I hans Norgereportage styrks tesen om möjligheten med små jordbruk och låg markränta. I Overhalla med 4000 invånare finns 50 mjölkbönder och det är 10 fler än i hela Västmanlands län med mer än 250 000 invånare. Det ger hopp.

 

————————————————

Tidigare blogginlägg

Det ingen vill minnas har ändå hänt

av Kelvin Ekeland, tidigare 1:e antikvarie vid Riksantikvarieämbetet och avdelningsdirektör vid Naturvårdsverket

Arlakon

Det som idag är den glada, röda Arlakossan har haft föregångare. Redan 1887 registrerade Stockholms Mjölkförsäljnings AB, varumärket ”Flickan med kon”. Det skulle borga för god hygien och noggranna kontroller. Då Lantmännens Mjölkförsäljningsförening u.p.a. (Mjölkcentralen) bildades 1915, övertog föreningen Stockholms Mjölkförsäljnings AB och behöll skyddsmärket.

Flickan med kon

När man utforskar landskap är urkunderna gränslösa. Information finns överallt. Flickan med kon visar ett idealt beteslandskap så som det uppfattades för 100 år sedan. Djurmaterialet är det bästa tiden kunde uppvisa. Det var en naturbetesbiotop, en ohägnad utmark med såväl strandbete som fastare mark. Skötseln av fodermarken betonas av den färska trädstubben. Mjölkningen sker under bar himmel.

Vad berättar Mjölkcentralens 100-åriga skyddsmärke? Detta är inte romantik – detta är realism. Det är mjölk från den tidens moderna företag, som erbjuds huvudstadens befolkning. För oss talar skyddsmärket om, att vi i dag förlorat en del av vårt jordbruks historia. Hur många är i dag medvetna om vilken omfattning utmarkernas betesekosystem har haft, och vilken ekonomisk och ekologisk betydelse de hade för inte alls så länge sedan. Det tycks, som om flera grupper aktivt hjälpt till att utplåna våra minnen. Många tror numera, att skogen är en vildmark, som skötte sig själv innan man kommersialiserade produktionen av virke och fiber. Vid senaste sekelskiftet undervisas på svenska lärosäten om att vi haft fäbodbruk.

Samtidigt med merkantilismens upptäckt av förädlingsvärdet hos skogsträd och koncentrerad sågverksetablering, väcktes intresset för bolagsköp av skogsmark. En massiv propaganda om skogsbetets skadlighet på skogsväxten inleddes. Målet var att få bort betesdjur från skogen, och i arbetet engagerades skogsvårdsstyrelserna. Minnet av en tusenårig symbios mellan skogsträd och betesdjur förträngdes. Nu är epoken förbisedd. Naturvårdsverket köper skog som fridlyses för att nå miljömålen.

Förgäves framhåller miljömålen, att förutsättningen för ett rikt växt- och djurliv störs av att landskapet blivit fragmenterat och att äldre brukningsmetoder inom jord-­ och skogsbruk som gynnade många arter har blivit sällsynta. Målet är dock, att den biologiska mångfalden ska bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt. Arternas livsmiljöer och ekosystemen samt deras funktioner och evolution ska värnas. Arter ska kunna fortleva i livskraftiga bestånd med tillräcklig genetisk variation. Människor ska ha tillgång till en god natur- och kulturmiljö med rik biologisk mångfald som grund för hälsa, livskvalitet och välfärd.

Biologisk mångfald inte är kopplad till fridlysning. Rödlistor visar en reduktion som pågår. Erfarenheten visar, att merparten av de arter Artdatabanken ömmar för inte blir vanligare hur mycket skog vi än fredar. Det som brister är, att så få försökt ta reda på varför arter finns där de finns. Jag har inte sett annat än påståenden – utan vetenskapliga belägg – om att urskogslik skog är en optimal utveckling för hög biologisk mångfald.

Fundera på vad vi menar med ”skog”. Den biologiska mångfald, som har sin rot i det man vanligen kallar ”skog”, danades när utmarkerna var ett landskap, där boskap betade och som gav vinterfoder. Under tusentals år formade denna hävd en mångfald, som hotas och som ska bevaras. Den är ett biologiskt kulturarv som bara kan bibehållas genom att bruka betesskogen som förr. Hur används förresten fjäll och annan utmark i grannlandet Norge?

I Skogsstyrelsens skrivning till regeringen sommaren 2015 om miljömålet Levande skogar för generaldirektör Monika Stridsman fram följande: ”Skogsstyrelsen föreslår också att en analys görs av vad som krävs för att bevara livskraftiga populationer av de skogsberoende arterna. Denna bör göras i bred samverkan mellan olika experter, myndigheter och skogssektorn.” 

Här är jag rörande överens med Skogsstyrelsen. För skogens del krävs en Artkommission, där agrarhistoriskt kunniga biologer slår fast varför skogens ekosystem, biotoper och arter är hotade. Skogens och skogsmarkens värde för biologisk produktion ska skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras samt kulturmiljövärden och sociala värden värnas.

Jordbruksverket driver miljömålen för ett rikt odlingslandskap, som bland annat innebär att biologiska värden och kulturmiljövärden i landskapet, vilket uppkommit genom långvarig traditionsenlig skötsel, ska bevaras eller förbättras. Myndigheten inser inte sitt ansvar för skogen som odlingslandskap. Ändå visar den globalt ökande efterfrågan på jordbrukets nyttor i form av kött, spannmål, foder, energi och ekosystemtjänster, att det är hög tid för betesdjur att lämna åkern och återvända till skogen. Åker behövs för traditionellt åkerbruk.

”Flickan med kon” var kostnadseffektiva. De två krävde ett minimum av utlägg i form av hägnader, tillskottsfoder, gödning, veterinärvård och andra insatsmedel. Utmarksbeten binder kol och fäbodbrukets potens att fungera med mindre energiinsats än uttaget, är andra exempel på fördelar. Produktionen blir optimal och diversiteten en värdefull biprodukt. De finns fortfarande men i promille av förr. Grovfodermarker som utmarksbeten, vilka alstrar enbart med solen som insatsvara, är högintressanta för brukare, som vill sänka kostnader, men är inget för utomstående att tjäna pengar på. Tydligen är det inte politiskt korrekt att redovisa detta faktum. Kommersiellt är det mer gångbart att förtiga utmarkernas agrara dignitet än att rubba balansen för aktörer i en på lång sikt omöjlig tillväxtekonomi. Även här kan en kunnig Artkommission ge fundament för insikter.

Skallbergets fäbodställe, Rättvik Skallbergets fäbodställe, Rättvik, i nutid

Litteratur: 

Utmarksbete, främst skogsbete, och dess effekter på biologiskmångfald. Centrum för biologisk mångfald, Axelsson Linkowski, Weronika, 2010.  ISBN: 978-91-89232-51-8..

Fäbodskogen som biologiskt kulturarv. Centrum för biologisk mångfald, Ljung, Tomas, 2011. ISBN: 978-91-89232-61-7.

Mångfaldens utmark. Carlsson Bokförlag, Ekeland, Kelvin, 2014. ISBN 978-91-7331-618-7.

Utmarksbete – ett biologiskt kulturarv som resurs för en hållbar framtid, Tunón, Håkan m fl, Centrum för biologisk mångfald – Bioforsk Midt-Norge. 2014. ISBN: 978-91-89232-93-8

<Rapport för ett Interregprojekt med mål att synliggöra den potential som utmarken utgör för samhället idag och i framtiden och inte enbart som ett historiskt kulturarv

 

————————————————

Tidigare blogginlägg

En blogg om landskap

av Margareta Ihse, professor emerita i naturgeografi, Stockholms universitet

Landskapet berör mig djupt. Det ger mig identitet och rötter, det förankrar mig i tid och rum, det ger mig skönhetsupplevelser och inspiration, kraft och hälsa. Det är den fysiska verkligheten under mina fötter, men också den icke synliga dimensionen i platsens historia, av händelser, av ortsnamn, språkbruk och dialekter.

Som forskare har jag under många år ställt mig frågan: Vad är då ett landskap? Och de många följdfrågorna: Vad innehåller det? Hur kan jag beskriva det? Vad har det för värde och varför behöver man speciellt bry sig om det? Och inte minst, hur förändras det och vad betyder förändringarna för människor, djur och växter?

Det är frågor som kan tyckas enkla och självklara, men som jag har funderat på och brottats med och försökt svara på under många år. Jag har inget enkelt svar än idag, men jag vet mycket om de olika frågorna och landskapets olika delar. Men framförallt vet jag att landskapet är ett komplext begrepp, med det som gör det speciellt är att dessa delar utgör en en helhet, där helheten är mer än summan av delarna.

Landskap är i Sverige uttryck för en gammal administrativ enhet, ett ganska stort stycke land, med vissa gemensamma egenskaper.

Landskap är också för många ett vardagsord, något så enkelt som det vi det vi ser och uppfatta omkring oss, ett tillräckligt stort stycke land som vi kan se från en utsiktspunkt, eller ett större område av en viss karaktär. Det är den fysiska verklighet som omger oss. Men det vi ser är präglat av vår kunskap och våra förväntningar., så alla ser olika saker i det som till synes är samma verklighet, samma landskap. Vår kunskap ger oss olika glasögon att se med. En botanist som ser en äng, ser mark som domineras av gräs och örter; en kulturhistoriker ser mark som brukats med lie, mark som använts för att få foder till husdjuren. Våra förväntningar gör att vi plockar ut och sätter samman olika saker i landskapet till olika delar. I en typisk svensk hage ser den som är på utflykt en vacker plats för picknick , en lantbrukare ser en god betesmark för får eller kor, en skogsägare en lämplig mark att plantera gran, en ornitolog en möjlig plats för många fåglar i de gamla träden, en entomolog ser de gamla ekarna med sin mulm som spännande habitat för insekter, en botanist en mark med många arter och örter med biotoper som präglas av lång skötsel, en ekolog en mark med långsiktigt uthållig produktion med en kombination av träd, buskar, gräs och örter, en geograf en kullig moränmark, skapad av senaste nedisningen. Så kan man hålla på länge, med allt fler betraktare med olika kunskap och förväntning.

Vad jag vill säga med detta är att kunskaper och förväntningar tillsammans gör att vi värderar landskapet på olika sätt. Med en travesti på ”att skönheten finns i betraktarens öga” när man talar om konst, så skulle jag vilja säga att ”Värdet finns i betraktarens kunskap” när det gäller landskap.

Landskap är också ett fackord, ett vetenskapligt begrepp för många discipliner.

Definitioner är en förutsättning inom forskning och också i många andra vardagliga sammanhang, som att man skall förstå varann rätt när man diskuterar. Men det är ett av problemen med det mångfasetterade begreppet landskap, att det finns inte bara en definition, utan många. Eftersom forskare av olika inriktning under mer än hundra år har sysslat med landskap och också olika delar av landskap så finns det definitioner från geografer och geologer, från såväl naturgeografer som kulturgeografer, från kulturhistoriker, arkeologer och etnologer, från agronomer, jägmästare och landskapsarkitekter, och numer också från ekologer och landskapsekologer, från miljövetare och hälsoforskare. I en avhandling för ett antal år sedan hade en landskapsekolog försökt sammanställa alla definitioner. Han hade funnit mer än hundra stycken! Så det finns inget enkelt sätt att definiera landskap, men det är trots allt viktigt att när man pratar om landskap ha gjort klart för sig vad man menar, vilken definition man använder. Den Europeiska landskapskonventionen har gjort en ganska enkel definition. Jag anser att den behöver kompletteras och utvidgas.

Landskapet är för mig det viktigaste i vår omvärld. Det är arenan för all mänsklig verksamhet, där de fysiska förutsättningarna, av geografi, geologi, vegetation, ekologi och klimat har satt ramarna, och inom dessa har människan under historisk tid påverkat och ändrat enligt en viss kultur, och samhällssystem, med vissa spelregler. Landskapet är vårt gemensamma livsrum, vårt gemensamma ansvar, och det en gör, påverkar också andra.

Landskapet har alltid förändrats; av människan och av naturen. I Sverige startade den förste bonden som för nästan sextusen år började hålla husdjur som betade, och så säd, en förändring som pågår i dag, men idag i en allt accelererande takt. Under många tusen år, var förändringarna långsamma. Landskapet präglades av betesdjuren. Lövskogarna och barrskogarna blev allt öppnare, och landskapet förändrades från slutna skogar till glesa hagmarker och allt fler och större åkrar. Marken användes inom de geografiska fysiska förutsättningarna, inom de ekologiska systemens ramar och med användning av begränsad mängd energi, och utgjorde ett relativt slutet kretslopp, med en uthållig produktion. Idag har vi brutit många av dessa samband; när vi har tillgång till nästan obegränsad energi i fossila bränslen, kan tillföra näringsämnen, vatten, bekämpningsmedel. Lantbruket har i allt snabbare takt rationaliserats och specialiserats.

Jag skulle kunna skriva mycket om landskapsförändringarna och vad de betyder för människor, växter och djur, får ekosystemens funktion och de tjänster vi får från naturen, men skall nöja meig nu att konstatera detta; förändringarna går i två riktningar, mot intensifiering eller marginalisering. Det sker på liknande sätt i hela Europa, och båda delar är lika förödande för biologisk mångfald och ekosystemtjänster.

Kommentera