av Margareta Ihse

Landskapet berör mig djupt. Det ger mig identitet och rötter, det förankrar mig i tid och rum, det ger mig skönhetsupplevelser och inspiration, kraft och hälsa. Det är den fysiska verkligheten under mina fötter, men också den icke synliga dimensionen i platsens historia, av händelser, av ortsnamn, språkbruk och dialekter.

Som forskare har jag under många år ställt mig frågan: Vad är då ett landskap? Och de många följdfrågorna: Vad innehåller det? Hur kan jag beskriva det? Vad har det för värde och varför behöver man speciellt bry sig om det? Och inte minst, hur förändras det och vad betyder förändringarna för människor, djur och växter?

Det är frågor som kan tyckas enkla och självklara, men som jag har funderat på och brottats med och försökt svara på under många år. Jag har inget enkelt svar än idag, men jag vet mycket om de olika frågorna och landskapets olika delar. Men framförallt vet jag att landskapet är ett komplext begrepp, med det som gör det speciellt är att dessa delar utgör en en helhet, där helheten är mer än summan av delarna.

Landskap är i Sverige uttryck för en gammal administrativ enhet, ett ganska stort stycke land, med vissa gemensamma egenskaper.

Landskap är också för många ett vardagsord, något så enkelt som det vi det vi ser och uppfatta omkring oss, ett tillräckligt stort stycke land som vi kan se från en utsiktspunkt, eller ett större område av en viss karaktär. Det är den fysiska verklighet som omger oss. Men det vi ser är präglat av vår kunskap och våra förväntningar., så alla ser olika saker i det som till synes är samma verklighet, samma landskap. Vår kunskap ger oss olika glasögon att se med. En botanist som ser en äng, ser mark som domineras av gräs och örter; en kulturhistoriker ser mark som brukats med lie, mark som använts för att få foder till husdjuren. Våra förväntningar gör att vi plockar ut och sätter samman olika saker i landskapet till olika delar. I en typisk svensk hage ser den som är på utflykt en vacker plats för picknick , en lantbrukare ser en god betesmark för får eller kor, en skogsägare en lämplig mark att plantera gran, en ornitolog en möjlig plats för många fåglar i de gamla träden, en entomolog ser de gamla ekarna med sin mulm som spännande habitat för insekter, en botanist en mark med många arter och örter med biotoper som präglas av lång skötsel, en ekolog en mark med långsiktigt uthållig produktion med en kombination av träd, buskar, gräs och örter, en geograf en kullig moränmark, skapad av senaste nedisningen. Så kan man hålla på länge, med allt fler betraktare med olika kunskap och förväntning.

Vad jag vill säga med detta är att kunskaper och förväntningar tillsammans gör att vi värderar landskapet på olika sätt. Med en travesti på ”att skönheten finns i betraktarens öga” när man talar om konst, så skulle jag vilja säga att ”Värdet finns i betraktarens kunskap” när det gäller landskap.

Landskap är också ett fackord, ett vetenskapligt begrepp för många discipliner.

Definitioner är en förutsättning inom forskning och också i många andra vardagliga sammanhang, som att man skall förstå varann rätt när man diskuterar. Men det är ett av problemen med det mångfasetterade begreppet landskap, att det finns inte bara en definition, utan många. Eftersom forskare av olika inriktning under mer än hundra år har sysslat med landskap och också olika delar av landskap så finns det definitioner från geografer och geologer, från såväl naturgeografer som kulturgeografer, från kulturhistoriker, arkeologer och etnologer, från agronomer, jägmästare och landskapsarkitekter, och numer också från ekologer och landskapsekologer, från miljövetare och hälsoforskare. I en avhandling för ett antal år sedan hade en landskapsekolog försökt sammanställa alla definitioner. Han hade funnit mer än hundra stycken! Så det finns inget enkelt sätt att definiera landskap, men det är trots allt viktigt att när man pratar om landskap ha gjort klart för sig vad man menar, vilken definition man använder. Den Europeiska landskapskonventionen har gjort en ganska enkel definition. Jag anser att den behöver kompletteras och utvidgas.

Landskapet är för mig det viktigaste i vår omvärld. Det är arenan för all mänsklig verksamhet, där de fysiska förutsättningarna, av geografi, geologi, vegetation, ekologi och klimat har satt ramarna, och inom dessa har människan under historisk tid påverkat och ändrat enligt en viss kultur, och samhällssystem, med vissa spelregler. Landskapet är vårt gemensamma livsrum, vårt gemensamma ansvar, och det en gör, påverkar också andra.

Landskapet har alltid förändrats; av människan och av naturen. I Sverige startade den förste bonden som för nästan sextusen år började hålla husdjur som betade, och så säd, en förändring som pågår i dag, men idag i en allt accelererande takt. Under många tusen år, var förändringarna långsamma. Landskapet präglades av betesdjuren. Lövskogarna och barrskogarna blev allt öppnare, och landskapet förändrades från slutna skogar till glesa hagmarker och allt fler och större åkrar. Marken användes inom de geografiska fysiska förutsättningarna, inom de ekologiska systemens ramar och med användning av begränsad mängd energi, och utgjorde ett relativt slutet kretslopp, med en uthållig produktion. Idag har vi brutit många av dessa samband; när vi har tillgång till nästan obegränsad energi i fossila bränslen, kan tillföra näringsämnen, vatten, bekämpningsmedel. Lantbruket har i allt snabbare takt rationaliserats och specialiserats.

Jag skulle kunna skriva mycket om landskapsförändringarna och vad de betyder för människor, växter och djur, får ekosystemens funktion och de tjänster vi får från naturen, men skall nöja meig nu att konstatera detta; förändringarna går i två riktningar, mot intensifiering eller marginalisering. Det sker på liknande sätt i hela Europa, och båda delar är lika förödande för biologisk mångfald och ekosystemtjänster.